Jag trodde att jag var redo.
Redo för kärlek och att ge mig in i nå´t nytt.
Trodde att jag skulle klara den där ytliga lätta kärleken.
Så fel jag hade.
Jag vet inte vad jag har gjort de senaste månaderna. Det inser jag nu.
Givit mig in i en relation som var döfödd från början.
En relation med en man som är så olik mig som bara någon kan vara.
Men jag ville så gärna se våra likheter.
Så otroligt typiskt mig.
Att jag aldrig kan lära mig att det bara skapar ångest och förvirring hos mig.
Att jag blir en människa som jag inte vill vara och att jag gör saker som inte är bra för mig.
Jag var på rätt spår innan jul, nu har jag spårat ur igen.
Hur lång tid det kommer att ta innan jag kommer in i rätt fas igen återstår att se.
Jag MÅSTE lära mig ensamheten.
Jag MÅSTE ta itu med mina demoner och låta tristessen och ångesten få välla ut i mig innan jag fyller mig med kärlekt från någon som inte kan ge mig något.
Svårt och tråkigt..men jag måste.. den här gången..
Hej vännen. Så trist att de inte blev som du ville, men så är det, man måste lära känna sig själv i singellivet som ensamansvarare innan man kan finna trygghet i ett nytt förhållande. Framför allt måste man läka gamla sår och med de lägga de gamla bakom sig.
SvaraRaderaTänker på dig. Kramiz