Att våga och att tro att du kan

Alla har vi väl varit med om att när vi tänker för mycket så går ofta saker sämre. Tänket och tekniken på hur du ska göra tar över istället för att du bara går på känslan. Ett bra exempel på detta för mig är när jag bowlar. I början sätter jag strike efter strike, men när jag försöker prestera och slipa tekniken går det sämre och sämre.

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv att bara göra som instruktören säger och helt plötsligt upptäckt  att jag gör saker som jag aldrig tidigare gjort. Gå ut i en halv split, lägga vänster fot uppe på höger lår när jag sitter i lotus och många andra saker. Saker jag gjort utan att tänka så mycket och för att jag lärt mig känna efter var jag kan släppa och slappna av i rörelsen och andas mig genom det som stretar emot.

I morse på yogan ställde jag mig i positionen "kråkan" i åtta andetag. En omöjlighet för mig för bara några veckor sedan. Något som känts omöjligt p g a min rädsla för att min axel ska gå sönder när jag står med tyngden på mina axlar. Innerst inne vet jag ju att jag har styrkan i armarna och att det  handlar lika mycket om att hitta balansen och att våga lägga tyngden framåt. Alltså har det varit min feghet och osäkerhet som inte gjort att jag ens provat.

Jag vill väldigt gärna utvecklas och bli vigare, smidigare och klara fler positioner som jag inte klarat förut men jag vill inte att den känslan ska få överhand. Det skulle innebära att jag fastnat i mitt gamla mönster med att tävla och jämföra mig med andra. För mig just nu är inte det inte det som gör att jag vill fortsätta yoga. Jag  vill känna det som så många yogis pratar om, den totala närvaron och att jag kan uppfatta energier runt omkring mig och att jag när jag slappnar av, känna en djupare vila.

Jag tror och är fullt övertygad om att du kan göra hur avancerad  yoga som helst utan att detta nödvändigtvis sker. Där yogan istället blir en träning som många andra.  Där man fortsätter att prestera,  vara duktig eller vara bäst i klassen. Där det blir en ständig jämförelse och där du ser till att hamna högst på värdestegen. Där alla ses som lite sämre, för att skydda din egen osäkra självbild.

Kan du här se ditt eget ego och har du en god självkännedom så tror jag att yogan kommer att landa i ditt hjärta, vilket medför alltfler stunder av ömhet och medkänsla gentemot oss själva OCH andra.

I min hand har jag inför min yogautbildning fått ett antal böcker på engelska som jag ska läsa. Två handlar om yogans anatomi och positioner men resten handlar om yogans filosofi och hur den förenar kropp och själ. För mig är detta inte konstigt eller "djupt".
Jag har under senare år läst mycket böcker inom filosofi och självkännedom, för att analysera min verklighet och funderat på varför jag beter mig på olika sätt. Varför är jag som jag är? Varför känner jag som jag känner? Varifrån kommer mina rädslor i livet? Har jag någon annan uppgift att fylla i detta livet och hur kan jag använda min tid på bästa sätt? Detta har lärt mig att reflektera över mig själv och för mig,  gjort det enklare allt leva, och att inte skylla livets omständigheter på andra. Jag försöker för det mesta nuförtiden sätta mig själv i förarsätet i mitt liv och förstå att bara jag kan påverka hur jag vill vara och leva.

Jag tror att vi ständigt kommer att ställa oss frågor om livet och att det är en del av det. Det är genom frågorna som vi utvecklas, utmanar oss själva och  växer som människor. Eller för att citera Malin Berghagen " Den dagen blomman slutar växa dör den". För mig känns det just nu som om yogan givit min blomma ny näring och att den framöver  kommer att bli mer färgrik och frodig än tidigare. Namaste!

Att leva sin dröm

Nu har jag tänkt i över fem år, men tiden har inte varit rätt.
I och med den senaste tiden händelser i livet med svårt sjuka vänner och dödsfall så har jag förstått att livet inte väntar på sig. Att jag måste våga kliva ur min bekvämlighetszon och prova något nytt. Något som skrämmer mig men som jag drömt om länge.
Det är alltid enkelt att göra det man är bra på. Jag har alltid varit bra på att träna. Att pressa min kropp till det yttersta har givit mig tillfredställelse. Än idag tycker jag det är kul att köra ett hårt pass men under den senaste tiden känns det inte lika viktigt.
Jag har istället börja blicka inåt mig själv. Vem är jag och vad vill jag.

Min utmaning det här året blir att jobba med min insida. Att bli den människa som jag i kärnan är och som jag vill vara. Ett steg i den riktningen är min yogaläratutbildning som kommer starta i slutet på februari.

Just nu lever jag yoga. Yogar hemma, går på fler pass i veckan och suger åt mig varenda rörelse som letar sig in i min kropp. För mig är nu yogan äntligen en del av min vardag och jag mår så bra av den. Jag är fortfarande en nybörjare och det finns så mycket kvar att lära. Jag känner mig glad och ödmjuk inför vad som ska komma och jag längtar verkligen efter att få lära mig mer.

Min kropp skriker nu av en helt ny smärta. Jag som tidigare lärt den att ta i, jobba maximalt och bygga muskler, talar nu om för den att ta det lugnt. Töja, känna efter, hitta det mest obekväma positionerna, våga vara kvar i dem och andas igenom smärtan och den ovana känslan som de ger.

Under mina yogapass ser jag många som är mycket "duktigare" än jag rent fysiskt. De är vigare och kanske framförallt yngre.  De flesta av dem träningsmänniskor, dansare eller kanske f d gymnaster, med en vilja att hela tiden utmana sig själva i olika svåra positioner. För mig som träningsmänniska och tävlingsmänniska har det varit svårt att inte ta åt sig av den biten, att inte tävla och snegla på vad de andra klarar av, att verkligen försöka ta det i min takt. Det är min STORA utmaning, att låta bli att vara duktig och prestera.

När jag kommer in i de tankarna så så påminner jag mig om att Yoga inte är akrobatik. Yoga är meditation i rörelse, välbefinnade, att skala av bit för bit för att hitta sig själv, ett livsval och en medveten livsstil.

Jag kommer från och med nu skriva om min yogaresa och min förändring att bli mer yogisk. Välkommen att följa mig om ni vill.