Till min son

Denna text skrev jag till min son på studenten 2012, men den känns aktuell även idag när han lämnar tonåren och går in i vuxenlivet.

Elias!

Min fina son, på väg ut i livet.

Jag ser på dig och blir förundrad. Vem är den skäggige mannen som ligger i sin säng på sitt rum. Du har blivit så stor och det har gått så fort.

Jag är så glad att jag fick en pojke. Detta var inte självklart och din pappa med 6 systrar tvivlade nog mest.

Precis som Lovisa har varit pappas flicka har du alltid varit min pojke. Vi är så lika du och jag. Från mig har du fått din otålighet och ditt sydländska temperament. Du har fått mitt mörka hår och färger.

Minns tillbaka: Den lilla smala bebisen som kom ut för drygt arton år sedan och som var väldigt förtjust i att amma. Så förtjust så jag såg ut som ett skelett efter några månader. Ditt första år minns jag mest ammandes med dig liggandes bredvid mig i sängen tätt intill. När du blev äldre så somnade du lugnt om du fick tvinna mitt hår mellan dina fingrar.

Minns den lilla rädda pojken. Rädd för allt från TV program till lösnäsor och halsband. Minns hur du backade ut från TVn om den visade något läskigt. Nu har du blivit en lugn cool kille som inte hetsar upp sig eller skräms i onödan.

 Minns den vetgirige Elias som kunde allt från varenda månlandare till varenda dinosaurie som någonsin funnits. Din talang och din snabbtänkthet ser jag än idag. När du visar mig nåt går det väldigt fort iallafall för min hjärna.

Minns hur du stal showen för Lovisa genom att ramla av gungan mitt i leran när VLT var med och gjorde reportage om hennes första skoldag.

Min pojke som alltid varit lite trög i starten när det gäller nya grejer. Kommer ihåg när du hellre sprang bredvid dina kompisar som cyklade för att du vägrade prova på. Sedan när du väl började cyklade du hur som helst och överallt.

När du gått in för något har du gjort det till 100%. Fotbollen är ett exempel. Minns hur du nötte med bollen och ivrigt studerande av fotbollsmatcher en hel sommar. När du kom tillbaka till höstsäsongen trodde inte dina tränare Rollne och Mankan sina ögon. Från hoppsasteg till snabb och skottsäker spelare bara på några veckor  J

På senare år har det inte blivit så mycket sport utan nu har bollandandet givit plats åt gitarrspelandet, och vad du säger idag så är det musik kombinerat med IT som du vill syssla med i framtiden. Ser också ett spirande fotointresse. Det du kanske inte vet är att din morfar var en duktig fotograf så gener för det finns nog.

Vi har gått igenom mycket du och jag. Du har fått tillbringa mer tid på sjukhus än det flesta barn. När du var ett år så trodde jag att vi skulle förlora dig. Du fick genomgå undersökningar under en hel höst. Till julen det året fick pappa och jag vår bästa julklapp. Du var frisk! Tio år senare var det dags för nästa prövning i ditt liv. Återigen sjukhus, doktorer och sprutor. Vi har haft mycket samtal du och jag om varför allt detta skulle drabba just dig. Vi har gråtit tillsammans och som mamma har jag försökt trösta. Du vet Elias att om det gick så jag ta allt du varit med om istället.

Det du inte såg då och kanske inte gör än idag är att allt detta har gjort dig starkare, mer ödmjuk och tacksam för livet. Och jag tror att det har redan nu gjort dig till den fina, mjuka och empatiska son du är idag. Min fina son som ALLTID pussar mig på kinden och tackar för maten och som för det mesta kramar och pussar mig gonatt.

Av dig har jag fått de vackraste dikterna och de mest känslosamma orden. När du var 8 år ringde du mig till jobbet en dag och sa:

-Mamma, jag älskar dej ända från jorden upp till stjärnorna, till en födelsedag skrev du på ett kort. ”Mamma jag älskar dej så det gör ont”. Du har alltid fått mej att känna mej älskad av dej och jag kan inte bara se det i dina ögon utan känna det på den värme och omtanke du ger mej.

Jag har ALLITID varit så stolt över detta, just din empati. När du var i 10-årsåldern hälsade på mig på jobbet så tyckte du att patienterna såg så ledsna ut. Du föreslog att du kanske kunde ta med dig din roliga historie bok och berätta lite vitsar för dem.

I skolan har vi alltid fått höra din potential men att du inte utnyttjar den till fullo. De ha sett vad du går för men att du inte riktigt har haft motivationen alla gånger. Till min stora förvåning så hade du nu i tvåan på gymnasiet jobbat på som bara den. Inte så konstigt när jag tänker efter. Som jag nämnde tidigare så har du ju alltid varit trög i starten.

Pappa och jag har aldrig fått höra något negativt om vare sig dej eller Lovisa någonsin i skolan. Det har varit en fröjd och vi har varje gång gått ifrån utvecklingssamtalen som stolta föräldrar. Men det som gjort mig mest stolt är nog när din klasslärare Ulrica i nian sa att hon ALDRIG hört dig säga något nedlåtande om någon, aldrig sett dej mobba någon eller aldrig varit dum på något sätt. Detta är för mig helt otroligt och det gjorde mig så stolt!!

Nu går du ut i livet Elias. Jag vet att det kommer att gå bra för dig bara du följer ditt hjärta och känner efter vad du vill. Jag kommer finnas där för dig även när du nu är vuxen och jag hoppas att du aldrig kommer sluta krama och pussa mig när vi ses, för hur stor och skäggig du än blir kommer du alltid att vara MIN pojke!

Om att vara innerlig

Läser i boken " Konsten att leva innerligt"

Att vara innerlig enligt Sören Kirkegaard är att försöka uppfatta allting precis som det är. Att med nyfiken ömsinthet och med allvar och förundran betrakta både sig själv och världen utan att döma. Inte tolka, inte förvanska, inte förutbestämma eller oroa sig, bara uppmärksamt registrera det som sker inom och utanför dig själv. Ta in det som händer och låt det beröra dig utan att förvånas över dina egna reaktioner. Värna dem istället, skydda dem, försök förstå dem.
Det är inte lätt till en början, vana som vi är vid att dela upp allt i gott och ont, att vara domare både över oss själva och andra. Men efter ett tag går det lättare och du ser saker du förut inte sett.
Den som lever innerligt kommer ständigt att förvånas och hela tiden upptäcka nya sidor hos sig själv. Somliga behagliga, andra mindre klädsamma.

MANTRA

JAG ÄR MYCKET MER ÄN JAG VERKAR VARA
ALL VÄRLDENS KRAFT VILAR PÅ MINA AXLAR

Att veta bättre

Den senaste tiden har varit turbulent.
Jag har varit villrådig och inte alltid gjort det som varit rätt.
Trots att jag vet vad som är det rätta är det som om en annan inre ond röst säger något annat.
Man kan undra vad som är motivationen baken en sådan bristande känslighet?
Vill vi verkligen sabotera för oss själva. Tycker jag i hemlighet om faran. Är detta en krydda i mitt så annars så kontrollerade liv. Vad är det som gör att vi ibland inte lyssnar på vår pålitliga intuition.
Jag tror att det finns en tillfällig orsak. Jag kanske har sökt tröst, som att äta en chokladkaka när vi ska banta. Jag har tänkt. "Jag kan inte hjälpa det" ungefär som när vi eftertraktar någon vi blivit förtjust i  och den personen tyvärr inte älskar oss tillbaka, och hoppas på att den personen ska ta sitt förnuft till fånga.
Jag kanske straffar mig  själva för något, medvetet eller omedvetet.
Jag har nu haft tid  stanna och fråga mig under ett par veckors ledighet,  varför jag går den felaktiga vägen. Varför gör jag detta? Jag är inte riktigt på det klara med detta än. Men när jag ser klart på detta kan jag välja om jag ska fortsätta eller inte. Om jag sen fortfarande gör något som är är dumt, ja vem vet, då kanske det  är meningen att jag ska fortsätta lära oss något. 
Ibland är vi människor inte bättre, vi är där vi kan vara just nu, utifrån våra förutsättningar och  det vi varit med om i livet. Denna utveckling kan inte skyndas på utan alla måste få utvecklas i sin egen takt. Det viktiga är ändå att vi reflekterar över vad vi gör för fel, varför och hur vi kan göra bättre nästa gång. Ju mer jag sen lär om mig själv, desto mer kommer jag känna mig själv och då kommer jag även att värdesätta mig själv på ett annat sätt. Detta gör att jag blir bättre i mitt omdöme.

Ömsesidigt beroende - om att våga släppa in

Livet varnar alltid dig, vill alltid hålla dina ögon öppna. Men inte i syfte att påminna sig om att inte släppa in människor för nära. Livet varnar dig för att det vill påminna dig om HUR du ska se på människor och på känslor.
Du behöver inte nollställa dina tankar. Eller rättare sagt, det går inte. De är i förändring hela tiden. Däremot kan du nollställa ditt sätt att SE på dina tankar och känslor. 

Dessa tankar är skrivna till en vän från en mycket klok man:

" Varför släpper vi in folk så snabbt? Jag säger VI därför att jag och de flesta andra gör samma sak. Det handlar om att känslor är en sån galet stark sak. Om vi tittar på hur man var som barn, så var det alltid mysigt när mamma eller pappa tog hand om oss och fick oss att känna oss omhändertagna.

Dessa krafter är oerhört starka. Vi vill alla känna oss delaktiga i något större, att någon tar hand om oss och godkänner oss.  Jag tror inte på att straffa sig själv när man blir förälskad och tycka att "fan nu är jag dum som hamnat här igen". Man behöver inte se det svart eller vitt - att du vill vara nära någon och låter mycket kretsa kring den personen betyder inte på något sätt att du inte är stark. Varför skulle det vara svagt att att vara nyförälskad? Det är en styrka att känna förälskelse och glädje. Det visar på att du är mänsklig och att du har nära till dina känslor. Framför allt visar det på att smärtan från en tidigare relation har bearbetats så pass bra att du är beredd att helt släppa in någon i ditt liv igen

Så, hur hanterar man sånt här bäst? Ja, jag vet inte vad som är rätt och fel egentligen och vad som funkar bäst för alla, men en av dessa saker är att komma ihåg att känslor är icke-beständiga tillstånd som ändras hela tiden utifrån villkorens förändringar. Alltså tycker jag att det är bra att man känner allt fullt ut, MEDVETEN, om att känslor ändras hela tiden. En osund tanke är: "Jag är så kär och ingenting kan få mig att ändra det och jag hoppas att denna känsla aldrig går över: En sund tanke är: "Jag är så kär och det är underbart. Det är en intressant känsla och jag ska se den för vad den är. Jag är medveten om att den kan ändras." Detta vet de flesta, men det kan vara bra att bli påmind om hur man bör förhålla sig till känslor så att man inte klänger sig fast vid dem och går sönder när de går sönder. Att en känsla går sönder behöver ju faktiskt inte betyda att VI går sönder. Känslan upphör och vi upplever sorg ett tag i så fall. Det gäller att ta hand om det också.

En del tror att de är starkast när de är själva MEN egentligen är man ALDRIG själv för vi är alltid del av en enda stor helhet som samspelar med oss på sätt som vi inte alltid ser i stunden. Att man känner sig som starkast själv betyder att du är starkast när du är omgiven av familj, vänner, bekanta och okända. Du är alltså ALDRIG själv. Det man kanske menar här är att du är starkast när du INTE är i behov av en sexuell och romantisk relation. Det i sig är bra - att man inte bygger upp sin egen lycka utifrån om man har en sexuell relation eller inte. Det är bra därför att man inte identifierar sig med sina relationer.

MEN... då handlar det om att inse att man är stark, självständigt och modig när man kan vara i en relation, nykär och allt UTAN att identifiera sig med själva relationen. Man är ju en hel människa utan relationen, eller hur? Det är inte den andra personen som utgör din andra hälft, som ju sägs så ofta här i västvärlden. Det bästa är när två helheter möts. Då slipper de vara fastbundna i varandra i rädsla för att förlora sin identitet om relationen tar slut.

Om du släppt in en person i ditt liv och som tillför kärleksfull, sexuell och romantisk energi är det en bland många fina individer där ute som korsar sin väg i syfte att få dig att utvecklas. När du ser denna speciella person lika speciell som alla andra, lägger du inte ditt liv i hans eller hennes händer. Då kan du börja se honom eller henne för vad den är och därför slappna av i din relation till personen.

Så, med andra ord kan du fortsätta vara lika stark med honom/henne som utan honom/henne. Du måste bara inse att det måste finnas något "mellan" er - alltså något som du ser som högre än honom eller själva relationen. Det kan till exempel vara din vilja att utvecklas för andra människors skull, och att den vägen är den viktigaste.

Ofta så grundar sig tvivel  i en missuppfattning av hur man ska förhålla dig till SINA känslor i en relation. Man får ångest därför och TROR att man inte längre är stark bara för att man "släpper allt". Kom ihåg att du kan "släppa allt" och ändå behålla dig själv. Du kan släppa in ngon helt utan att stänga ute dig. Det går att göra båda sakerna. Mitt tips är att se de olika stegen medvetet. Alltså: "Jag släpper in dig nu men jag älskar mig själv oavsett om du gör det eller inte". Detta är svårt, det vet jag, men det handlar om att ändra ett tankemönster som du är van vid.

Varför är den här personen så viktig? För att han/hon  ÄR viktig!! Men är han/hon viktigare än någon annan för att du ska vara en stark och självständig individ? Nej. Han/hon är viktig, för att han är precis lika viktig som alla andra människor som korsar din väg. Sluta fundera på om du ska se personen som viktig eller inte. Han/hon är den den är, en människa av kött och blod, med brister och fantastiska kvaliteer. Han/hon ändras, andas luft precis som alla andra och det är underbart. Men han/hon är inte meningen med ditt liv. Han/hon är en av de som korsar din väg så att du kan fortsätta utvecklas för andras skull. Med andra ord tillför han meningsfulla möten som får dig att bli ännu bättre.


När du kan se honom/henne på detta vis kan du lära dig att känna passion och kärlek på ett distanserat sätt. Det är inte ett förnekande sätt, det är ett mer balanserat sätt eftersom det påminner dig om att känslor och tankar föds och dör som allt annat. Du kan älska en människa fullt ut genom att hela tiden förstå att känslor förändras. Var inte rädd, var bara klok!

Varför kan vi inte se personen som innan? Därför att vi har ett behov att dela upp saker i bra eller dåligt. Du tror att han/hon är bra när han är bonus med dålig när han kommer för nära. Varför? Därför att du har starkare känslor och med det växer rädslan av att förlora personen. Men jobba, jobba, jobba med tanken att du kan vara självständig utan honom, när du är som närmast honom. Stöt inte bort personen. Släpp in han eller henne. Det viktigaste är att du inte stöter bort dig själv!! Glöm inte dig själv bara för att du kommer ihåg honom/henne. Ni sitter inte ihop. Du är du, han är han. Var inte så rädd för dina känslor utan se de för vad de är. De är underbara! Rädslan av att förlora kommer av att vi tror att vi kan behålla saker för alltid. Det kan vi inte."

Ett nytt försök

För några år sedan, i samband med min skilsmässa, bloggade jag mycket. Det var som en ventil för alla mina känslor som jag hade. Det blev min räddning. Mitt sätt att sätta ord på den sorg som jag upplevde just då och se att allt faktiskt blev till det bättre fast jag inte trodde det då.

Vad gör man när livet går i kras. När drömmar och förhoppningar slås i spillror ännu en gång. När äktenskap nr 2 som jag hade bestämt mig för, skulle fungera tog ett snabbt och hastigt slut.

Min mamma har alltid sagt att hon vill se mig lycklig med en man. Länge trodde jag också att lyckan just går genom kärleken till en man, men idag vet jag bättre. Den viktigaste personen i mitt  är jag själv. Det är den personen jag ska bli lycklig med först innan jag delar lyckan med någon annan. Det är bara i sagorna det kommer en prins på en vit häst och räddar dej och lever lycklig i alla sin dagar med. Idag vet jag att livet består av mycket prövningar och att kunna vara öppen och ärlig mot varann,   Det kräver även  acceptans, mod och vilja att stanna kvar med någon och det måste finnas en grundkärlek. En kärlek där man ser på den andre och inte kan tänka sig ett liv utan honom eller henne.

Jag försöker lära mina barn att inte söka lyckan genom någon annan, utan att bli starka själva först. På många sätt är min äldsta dotter mycket bättre på det än vad jag är och det gör mig stolt. Stolt att jag har en del av att ha uppfostrat denna fina kloka tjej som så många lyssnar på. Att hon gör kloka val här i livet och att hon står för och gör det hon vill.

Just nu är jag inne i en ny fas i livet. Ensam igen efter ett förhållande på 3 år. Känner att jag har mycket tankar och känslor inom mig som bubblar och som vill komma ut, så därför gör jag ett nytt försök att "skriva av mig för att bli mer klarsynt. Förhoppningsvis kommer jag även denna gång se tillbaka på det jag skrivit och lära mig något nytt om mig själv.