Till min son

Denna text skrev jag till min son på studenten 2012, men den känns aktuell även idag när han lämnar tonåren och går in i vuxenlivet.

Elias!

Min fina son, på väg ut i livet.

Jag ser på dig och blir förundrad. Vem är den skäggige mannen som ligger i sin säng på sitt rum. Du har blivit så stor och det har gått så fort.

Jag är så glad att jag fick en pojke. Detta var inte självklart och din pappa med 6 systrar tvivlade nog mest.

Precis som Lovisa har varit pappas flicka har du alltid varit min pojke. Vi är så lika du och jag. Från mig har du fått din otålighet och ditt sydländska temperament. Du har fått mitt mörka hår och färger.

Minns tillbaka: Den lilla smala bebisen som kom ut för drygt arton år sedan och som var väldigt förtjust i att amma. Så förtjust så jag såg ut som ett skelett efter några månader. Ditt första år minns jag mest ammandes med dig liggandes bredvid mig i sängen tätt intill. När du blev äldre så somnade du lugnt om du fick tvinna mitt hår mellan dina fingrar.

Minns den lilla rädda pojken. Rädd för allt från TV program till lösnäsor och halsband. Minns hur du backade ut från TVn om den visade något läskigt. Nu har du blivit en lugn cool kille som inte hetsar upp sig eller skräms i onödan.

 Minns den vetgirige Elias som kunde allt från varenda månlandare till varenda dinosaurie som någonsin funnits. Din talang och din snabbtänkthet ser jag än idag. När du visar mig nåt går det väldigt fort iallafall för min hjärna.

Minns hur du stal showen för Lovisa genom att ramla av gungan mitt i leran när VLT var med och gjorde reportage om hennes första skoldag.

Min pojke som alltid varit lite trög i starten när det gäller nya grejer. Kommer ihåg när du hellre sprang bredvid dina kompisar som cyklade för att du vägrade prova på. Sedan när du väl började cyklade du hur som helst och överallt.

När du gått in för något har du gjort det till 100%. Fotbollen är ett exempel. Minns hur du nötte med bollen och ivrigt studerande av fotbollsmatcher en hel sommar. När du kom tillbaka till höstsäsongen trodde inte dina tränare Rollne och Mankan sina ögon. Från hoppsasteg till snabb och skottsäker spelare bara på några veckor  J

På senare år har det inte blivit så mycket sport utan nu har bollandandet givit plats åt gitarrspelandet, och vad du säger idag så är det musik kombinerat med IT som du vill syssla med i framtiden. Ser också ett spirande fotointresse. Det du kanske inte vet är att din morfar var en duktig fotograf så gener för det finns nog.

Vi har gått igenom mycket du och jag. Du har fått tillbringa mer tid på sjukhus än det flesta barn. När du var ett år så trodde jag att vi skulle förlora dig. Du fick genomgå undersökningar under en hel höst. Till julen det året fick pappa och jag vår bästa julklapp. Du var frisk! Tio år senare var det dags för nästa prövning i ditt liv. Återigen sjukhus, doktorer och sprutor. Vi har haft mycket samtal du och jag om varför allt detta skulle drabba just dig. Vi har gråtit tillsammans och som mamma har jag försökt trösta. Du vet Elias att om det gick så jag ta allt du varit med om istället.

Det du inte såg då och kanske inte gör än idag är att allt detta har gjort dig starkare, mer ödmjuk och tacksam för livet. Och jag tror att det har redan nu gjort dig till den fina, mjuka och empatiska son du är idag. Min fina son som ALLTID pussar mig på kinden och tackar för maten och som för det mesta kramar och pussar mig gonatt.

Av dig har jag fått de vackraste dikterna och de mest känslosamma orden. När du var 8 år ringde du mig till jobbet en dag och sa:

-Mamma, jag älskar dej ända från jorden upp till stjärnorna, till en födelsedag skrev du på ett kort. ”Mamma jag älskar dej så det gör ont”. Du har alltid fått mej att känna mej älskad av dej och jag kan inte bara se det i dina ögon utan känna det på den värme och omtanke du ger mej.

Jag har ALLITID varit så stolt över detta, just din empati. När du var i 10-årsåldern hälsade på mig på jobbet så tyckte du att patienterna såg så ledsna ut. Du föreslog att du kanske kunde ta med dig din roliga historie bok och berätta lite vitsar för dem.

I skolan har vi alltid fått höra din potential men att du inte utnyttjar den till fullo. De ha sett vad du går för men att du inte riktigt har haft motivationen alla gånger. Till min stora förvåning så hade du nu i tvåan på gymnasiet jobbat på som bara den. Inte så konstigt när jag tänker efter. Som jag nämnde tidigare så har du ju alltid varit trög i starten.

Pappa och jag har aldrig fått höra något negativt om vare sig dej eller Lovisa någonsin i skolan. Det har varit en fröjd och vi har varje gång gått ifrån utvecklingssamtalen som stolta föräldrar. Men det som gjort mig mest stolt är nog när din klasslärare Ulrica i nian sa att hon ALDRIG hört dig säga något nedlåtande om någon, aldrig sett dej mobba någon eller aldrig varit dum på något sätt. Detta är för mig helt otroligt och det gjorde mig så stolt!!

Nu går du ut i livet Elias. Jag vet att det kommer att gå bra för dig bara du följer ditt hjärta och känner efter vad du vill. Jag kommer finnas där för dig även när du nu är vuxen och jag hoppas att du aldrig kommer sluta krama och pussa mig när vi ses, för hur stor och skäggig du än blir kommer du alltid att vara MIN pojke!