För ett år sedan, vart var jag i livet då?
Kommer ihåg hopplösheten och rädslan jag hade i kroppen. Insikten att jag nog hade förlorat den jag älskade, den som lärt mig mest om mig själv och den som utstått alla mina test som jag utsatt honom för. Den som jag drivit till det yttersta för att jag var rädd. Rädd för de starka känslor jag hade och för att jag visste att han ändå skulle lämna mig en dag för jag var inte värd någon. Rädd för att älska igen men allra mest rädd för att bli sårad igen. Handlingar som orsakades av min dåliga självkänsla och rädsla för förhållanden.
En dag sa han att han fått nog. Att han inte orkade mer. Att han hellre var utan mig än denna ständiga ovisshet och mina labila känslor. Han bad mig lämna honom ifred. Han sa att han inte under de nästan fyra år vi varit tillsammans tvivlat på sin kärlek till mig förrens nu.
Först då när allt ställdes på sin spets förstod jag hur mycket JAG älskade honom och att jag aldrig skulle kunna vara utan honom. Jag fick panik och visade mina allra sämsta sidor. Jag var svartsjuk, spionerade på honom, kom med falska anklagelser, förföljde honom till jobbet och ställde till en scen på parkeringen Jag gjorde så mycket som jag inte är stolt över men det var som om en annan kvinna bodde i min kropp som sa åt mig att göra allt detta. Allt av rädsla och maktlöshet.
Till slut fick jag nog. Fick nog av att vara den jag var och den jag blivit av min rädsla. Tänkte att det fick bära eller brista. Jag skulle ge honom tid. Jag sa att jag skulle finnas här, oavsett hur lång tid han behövde ha, Jag sa att jag kunde vänta hur länge som helst för jag ville inte ha någon annan.
Jag väntade och våndades. Tanken på honom med någon annan, tanken på att någon annan fanns i hans famn och fick känna hans händer gjorde mig sjuk inombords. Så sjuk att jag inte orkade någonting. Så sjuk för att jag kände att jag höll på att förlora min stora kärlek.
Nu ett år senare står vi här. Mannen i mitt liv, min stora kärlek valde mig till slut efter det att jag fått våndats i över en månad. Han valde mig för att han såg att jag menade allvar, Han såg att jag förändrat mig och för att han förstått vad han betydde för mig. Han valde mig för att vår kärlek övervunnit så många hinder tidigare och han trodde att vi skulle övervinna även detta. Han valde mig för att vår passion, åtrå och vår kärlek alltid har varit stark och äkta.
Idag lever vi sida vid sida i vår gemensamma lägenhet med alla våra barn. Livet är ingen dans på rosor men när vi är osams och jag blir riktigt förbannad på honom tänker jag tillbaka på tiden då jag höll på att förlora honom för alltid. Då kommer den där isande klumpen tillbaka i magen och då VET jag att jag aldrig kommer att vilja vara utan honom igen.
Till slut fick jag nog. Fick nog av att vara den jag var och den jag blivit av min rädsla. Tänkte att det fick bära eller brista. Jag skulle ge honom tid. Jag sa att jag skulle finnas här, oavsett hur lång tid han behövde ha, Jag sa att jag kunde vänta hur länge som helst för jag ville inte ha någon annan.
Jag väntade och våndades. Tanken på honom med någon annan, tanken på att någon annan fanns i hans famn och fick känna hans händer gjorde mig sjuk inombords. Så sjuk att jag inte orkade någonting. Så sjuk för att jag kände att jag höll på att förlora min stora kärlek.
Nu ett år senare står vi här. Mannen i mitt liv, min stora kärlek valde mig till slut efter det att jag fått våndats i över en månad. Han valde mig för att han såg att jag menade allvar, Han såg att jag förändrat mig och för att han förstått vad han betydde för mig. Han valde mig för att vår kärlek övervunnit så många hinder tidigare och han trodde att vi skulle övervinna även detta. Han valde mig för att vår passion, åtrå och vår kärlek alltid har varit stark och äkta.
Idag lever vi sida vid sida i vår gemensamma lägenhet med alla våra barn. Livet är ingen dans på rosor men när vi är osams och jag blir riktigt förbannad på honom tänker jag tillbaka på tiden då jag höll på att förlora honom för alltid. Då kommer den där isande klumpen tillbaka i magen och då VET jag att jag aldrig kommer att vilja vara utan honom igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar