YOGAN LÄR OSS

Yogan lär oss:
När jag vårdar min kropp, min själ, mina tankar och mina känslor har jag större möjlighet att hålla mitt inre sant och äkta. Genom att vara närvarande i min kropp i mötet med varje rörelse, lär jag mig att vara närvarande i vad mitt hjärta och min själ försöker säga mig.
Jag är sann.
 Jag är jag.
 Och jag lyssnar på vad jag vill och känner – inte på någon annan.
Det är då jag blir levande.

LYCKA

Läste någonstans att man ska göra en lista över saker som gör en lycklig. Sen ska du göra en lista över saker du gör varje dag. Hur väl stämmer dessa listor överens?
 Hur mycket gör du av saker som är bra och som du mår bra av?
 Tror att vi alla innerst inne vet vad vi  behöver men att vi styrs alldeles för mycket av yttre krav och måsten. Måsten som egentligen inte är måsten utan något som vi förväntar oss av oss själva utifrån vad vi tror att andra vill ha av oss.
Hur ofta förväxlar vi inte lycka med materiella ting, nya kläder, och andra saker fast vi vet att det i grunden inte alls gör oss lyckliga. Ju mer jag yogar kommer jag närmare mig själv. Min innersta kärna där jag kan välja bort det som stör och som inte är viktigt i mitt liv. Jag väljer bort mat som jag inte mår bra av, saker jag inte behöver och människor som inte tillför glädje i mitt liv.
Vad är lycka för dig?
För mig handlar det om stunder av närvaro eller medvetenhet att vara här och nu. Totalt fokus på stunden du är i och att du inte kan ha det bättre än just i den givna situationen.

För mig handlar lycka om närvaro med andra människor eller djur och när jag listar mina lyckostunder ser jag ingen av dem faktiskt kostar någonting.

LYCKA för mig är:
*Att jag får vakna upp varje morgon och känna att min kropp fungerar. Att jag andas och att min dag är som ett oskrivet blad där allt är möjligt.

* På yogamattan när jag hittar min andning och mitt flow.

* När jag får uppleva stämningen, glädjen och samhörigheten som uppstår på en friidrottsträning eller tävling med min dotter. Att vi delar samma upplevelse både i med- och motgång.

* Att få vara i skogen. Min pappa lärde mig tidigt att se naturens skönhet, att känna tystnaden, stillheten och bara betrakta träden och vara i mina egna tankar.

*En solnedgång vid havet i Grekland. Havet är vindstilla och det är sådär lagom varmt.

*Att gå barfota i gräset en tidig sommarmorgon.

*Att känna närhet och samhörighet i den jag älskars famn. Att just i den stunden känna lugnet och att det inte är något annat som stör.

*Att se på sina fina barn med stolthet och som växer och växt upp till underbara individer. Barn som jag kan dela både glädje och sorg med.

* Mycket fniss och prat med mina närmsta vänner. Människor som tycker om och accepterar mig som jag är.

Listan skulle kunna göras lång, just nu är ovanstående det som är viktigast för mig.

VAD ÄR LYCKA FÖR DIG?

Att våga och att tro att du kan

Alla har vi väl varit med om att när vi tänker för mycket så går ofta saker sämre. Tänket och tekniken på hur du ska göra tar över istället för att du bara går på känslan. Ett bra exempel på detta för mig är när jag bowlar. I början sätter jag strike efter strike, men när jag försöker prestera och slipa tekniken går det sämre och sämre.

De senaste veckorna har jag kommit på mig själv att bara göra som instruktören säger och helt plötsligt upptäckt  att jag gör saker som jag aldrig tidigare gjort. Gå ut i en halv split, lägga vänster fot uppe på höger lår när jag sitter i lotus och många andra saker. Saker jag gjort utan att tänka så mycket och för att jag lärt mig känna efter var jag kan släppa och slappna av i rörelsen och andas mig genom det som stretar emot.

I morse på yogan ställde jag mig i positionen "kråkan" i åtta andetag. En omöjlighet för mig för bara några veckor sedan. Något som känts omöjligt p g a min rädsla för att min axel ska gå sönder när jag står med tyngden på mina axlar. Innerst inne vet jag ju att jag har styrkan i armarna och att det  handlar lika mycket om att hitta balansen och att våga lägga tyngden framåt. Alltså har det varit min feghet och osäkerhet som inte gjort att jag ens provat.

Jag vill väldigt gärna utvecklas och bli vigare, smidigare och klara fler positioner som jag inte klarat förut men jag vill inte att den känslan ska få överhand. Det skulle innebära att jag fastnat i mitt gamla mönster med att tävla och jämföra mig med andra. För mig just nu är inte det inte det som gör att jag vill fortsätta yoga. Jag  vill känna det som så många yogis pratar om, den totala närvaron och att jag kan uppfatta energier runt omkring mig och att jag när jag slappnar av, känna en djupare vila.

Jag tror och är fullt övertygad om att du kan göra hur avancerad  yoga som helst utan att detta nödvändigtvis sker. Där yogan istället blir en träning som många andra.  Där man fortsätter att prestera,  vara duktig eller vara bäst i klassen. Där det blir en ständig jämförelse och där du ser till att hamna högst på värdestegen. Där alla ses som lite sämre, för att skydda din egen osäkra självbild.

Kan du här se ditt eget ego och har du en god självkännedom så tror jag att yogan kommer att landa i ditt hjärta, vilket medför alltfler stunder av ömhet och medkänsla gentemot oss själva OCH andra.

I min hand har jag inför min yogautbildning fått ett antal böcker på engelska som jag ska läsa. Två handlar om yogans anatomi och positioner men resten handlar om yogans filosofi och hur den förenar kropp och själ. För mig är detta inte konstigt eller "djupt".
Jag har under senare år läst mycket böcker inom filosofi och självkännedom, för att analysera min verklighet och funderat på varför jag beter mig på olika sätt. Varför är jag som jag är? Varför känner jag som jag känner? Varifrån kommer mina rädslor i livet? Har jag någon annan uppgift att fylla i detta livet och hur kan jag använda min tid på bästa sätt? Detta har lärt mig att reflektera över mig själv och för mig,  gjort det enklare allt leva, och att inte skylla livets omständigheter på andra. Jag försöker för det mesta nuförtiden sätta mig själv i förarsätet i mitt liv och förstå att bara jag kan påverka hur jag vill vara och leva.

Jag tror att vi ständigt kommer att ställa oss frågor om livet och att det är en del av det. Det är genom frågorna som vi utvecklas, utmanar oss själva och  växer som människor. Eller för att citera Malin Berghagen " Den dagen blomman slutar växa dör den". För mig känns det just nu som om yogan givit min blomma ny näring och att den framöver  kommer att bli mer färgrik och frodig än tidigare. Namaste!

Att leva sin dröm

Nu har jag tänkt i över fem år, men tiden har inte varit rätt.
I och med den senaste tiden händelser i livet med svårt sjuka vänner och dödsfall så har jag förstått att livet inte väntar på sig. Att jag måste våga kliva ur min bekvämlighetszon och prova något nytt. Något som skrämmer mig men som jag drömt om länge.
Det är alltid enkelt att göra det man är bra på. Jag har alltid varit bra på att träna. Att pressa min kropp till det yttersta har givit mig tillfredställelse. Än idag tycker jag det är kul att köra ett hårt pass men under den senaste tiden känns det inte lika viktigt.
Jag har istället börja blicka inåt mig själv. Vem är jag och vad vill jag.

Min utmaning det här året blir att jobba med min insida. Att bli den människa som jag i kärnan är och som jag vill vara. Ett steg i den riktningen är min yogaläratutbildning som kommer starta i slutet på februari.

Just nu lever jag yoga. Yogar hemma, går på fler pass i veckan och suger åt mig varenda rörelse som letar sig in i min kropp. För mig är nu yogan äntligen en del av min vardag och jag mår så bra av den. Jag är fortfarande en nybörjare och det finns så mycket kvar att lära. Jag känner mig glad och ödmjuk inför vad som ska komma och jag längtar verkligen efter att få lära mig mer.

Min kropp skriker nu av en helt ny smärta. Jag som tidigare lärt den att ta i, jobba maximalt och bygga muskler, talar nu om för den att ta det lugnt. Töja, känna efter, hitta det mest obekväma positionerna, våga vara kvar i dem och andas igenom smärtan och den ovana känslan som de ger.

Under mina yogapass ser jag många som är mycket "duktigare" än jag rent fysiskt. De är vigare och kanske framförallt yngre.  De flesta av dem träningsmänniskor, dansare eller kanske f d gymnaster, med en vilja att hela tiden utmana sig själva i olika svåra positioner. För mig som träningsmänniska och tävlingsmänniska har det varit svårt att inte ta åt sig av den biten, att inte tävla och snegla på vad de andra klarar av, att verkligen försöka ta det i min takt. Det är min STORA utmaning, att låta bli att vara duktig och prestera.

När jag kommer in i de tankarna så så påminner jag mig om att Yoga inte är akrobatik. Yoga är meditation i rörelse, välbefinnade, att skala av bit för bit för att hitta sig själv, ett livsval och en medveten livsstil.

Jag kommer från och med nu skriva om min yogaresa och min förändring att bli mer yogisk. Välkommen att följa mig om ni vill.

Tänker tillbaka

Reflekterar och tänker tillbaka.

För ett år sedan, vart var jag i livet då?

Kommer ihåg hopplösheten och rädslan jag hade i kroppen. Insikten att jag nog hade förlorat den jag älskade, den som lärt mig mest om mig själv och den som utstått alla mina test som jag utsatt honom för. Den som jag drivit till det yttersta för att jag var rädd. Rädd för de starka känslor jag hade och för att jag visste att han ändå skulle lämna mig en dag för jag var inte värd någon. Rädd för att älska igen men allra mest rädd för att bli sårad igen. Handlingar som orsakades av min dåliga självkänsla och rädsla för förhållanden.

En dag sa han att han fått nog. Att han inte orkade mer. Att han hellre var utan mig än denna ständiga ovisshet och mina labila känslor. Han bad mig lämna honom ifred. Han sa att han inte under de nästan fyra år vi varit tillsammans tvivlat på sin kärlek till mig förrens nu.

Först då när allt ställdes på sin spets förstod jag hur mycket JAG älskade honom och att jag aldrig skulle kunna vara utan honom. Jag fick panik och visade mina allra sämsta sidor. Jag var svartsjuk, spionerade på honom, kom med falska anklagelser, förföljde honom till jobbet och ställde till en scen på parkeringen Jag gjorde så mycket som jag inte är stolt över men det var som om en annan kvinna bodde i min kropp som sa åt mig att göra allt detta. Allt av rädsla och maktlöshet.

Till slut fick jag nog. Fick nog av att vara den jag var och den jag blivit av min  rädsla. Tänkte att det fick bära eller brista. Jag skulle ge honom tid. Jag sa att jag skulle finnas här, oavsett hur lång tid han behövde ha,  Jag sa att jag kunde vänta hur länge som helst för jag ville inte ha någon annan.

Jag väntade och våndades. Tanken på honom med någon annan, tanken på att någon annan fanns i hans famn och fick känna hans händer gjorde mig sjuk inombords. Så sjuk att jag inte orkade någonting. Så sjuk för att jag kände att jag höll på att förlora min stora kärlek.

Nu ett år senare står vi här. Mannen i mitt liv, min stora kärlek valde mig till slut efter det att jag fått våndats i över en månad. Han valde mig för att han såg att jag menade allvar, Han såg att jag förändrat mig och för att han förstått vad han betydde för mig. Han valde mig för att vår kärlek övervunnit så många hinder tidigare och han trodde att vi skulle övervinna även detta. Han valde mig för att vår passion, åtrå och vår kärlek alltid har varit stark och äkta.

Idag lever vi sida vid sida i vår gemensamma lägenhet med alla våra barn. Livet är ingen dans på rosor men när vi är osams och jag blir riktigt förbannad på honom tänker jag tillbaka på tiden då jag höll på att förlora honom för alltid. Då kommer den där isande klumpen tillbaka i magen och då VET jag att jag aldrig kommer att vilja vara utan honom igen.

Till min son

Denna text skrev jag till min son på studenten 2012, men den känns aktuell även idag när han lämnar tonåren och går in i vuxenlivet.

Elias!

Min fina son, på väg ut i livet.

Jag ser på dig och blir förundrad. Vem är den skäggige mannen som ligger i sin säng på sitt rum. Du har blivit så stor och det har gått så fort.

Jag är så glad att jag fick en pojke. Detta var inte självklart och din pappa med 6 systrar tvivlade nog mest.

Precis som Lovisa har varit pappas flicka har du alltid varit min pojke. Vi är så lika du och jag. Från mig har du fått din otålighet och ditt sydländska temperament. Du har fått mitt mörka hår och färger.

Minns tillbaka: Den lilla smala bebisen som kom ut för drygt arton år sedan och som var väldigt förtjust i att amma. Så förtjust så jag såg ut som ett skelett efter några månader. Ditt första år minns jag mest ammandes med dig liggandes bredvid mig i sängen tätt intill. När du blev äldre så somnade du lugnt om du fick tvinna mitt hår mellan dina fingrar.

Minns den lilla rädda pojken. Rädd för allt från TV program till lösnäsor och halsband. Minns hur du backade ut från TVn om den visade något läskigt. Nu har du blivit en lugn cool kille som inte hetsar upp sig eller skräms i onödan.

 Minns den vetgirige Elias som kunde allt från varenda månlandare till varenda dinosaurie som någonsin funnits. Din talang och din snabbtänkthet ser jag än idag. När du visar mig nåt går det väldigt fort iallafall för min hjärna.

Minns hur du stal showen för Lovisa genom att ramla av gungan mitt i leran när VLT var med och gjorde reportage om hennes första skoldag.

Min pojke som alltid varit lite trög i starten när det gäller nya grejer. Kommer ihåg när du hellre sprang bredvid dina kompisar som cyklade för att du vägrade prova på. Sedan när du väl började cyklade du hur som helst och överallt.

När du gått in för något har du gjort det till 100%. Fotbollen är ett exempel. Minns hur du nötte med bollen och ivrigt studerande av fotbollsmatcher en hel sommar. När du kom tillbaka till höstsäsongen trodde inte dina tränare Rollne och Mankan sina ögon. Från hoppsasteg till snabb och skottsäker spelare bara på några veckor  J

På senare år har det inte blivit så mycket sport utan nu har bollandandet givit plats åt gitarrspelandet, och vad du säger idag så är det musik kombinerat med IT som du vill syssla med i framtiden. Ser också ett spirande fotointresse. Det du kanske inte vet är att din morfar var en duktig fotograf så gener för det finns nog.

Vi har gått igenom mycket du och jag. Du har fått tillbringa mer tid på sjukhus än det flesta barn. När du var ett år så trodde jag att vi skulle förlora dig. Du fick genomgå undersökningar under en hel höst. Till julen det året fick pappa och jag vår bästa julklapp. Du var frisk! Tio år senare var det dags för nästa prövning i ditt liv. Återigen sjukhus, doktorer och sprutor. Vi har haft mycket samtal du och jag om varför allt detta skulle drabba just dig. Vi har gråtit tillsammans och som mamma har jag försökt trösta. Du vet Elias att om det gick så jag ta allt du varit med om istället.

Det du inte såg då och kanske inte gör än idag är att allt detta har gjort dig starkare, mer ödmjuk och tacksam för livet. Och jag tror att det har redan nu gjort dig till den fina, mjuka och empatiska son du är idag. Min fina son som ALLTID pussar mig på kinden och tackar för maten och som för det mesta kramar och pussar mig gonatt.

Av dig har jag fått de vackraste dikterna och de mest känslosamma orden. När du var 8 år ringde du mig till jobbet en dag och sa:

-Mamma, jag älskar dej ända från jorden upp till stjärnorna, till en födelsedag skrev du på ett kort. ”Mamma jag älskar dej så det gör ont”. Du har alltid fått mej att känna mej älskad av dej och jag kan inte bara se det i dina ögon utan känna det på den värme och omtanke du ger mej.

Jag har ALLITID varit så stolt över detta, just din empati. När du var i 10-årsåldern hälsade på mig på jobbet så tyckte du att patienterna såg så ledsna ut. Du föreslog att du kanske kunde ta med dig din roliga historie bok och berätta lite vitsar för dem.

I skolan har vi alltid fått höra din potential men att du inte utnyttjar den till fullo. De ha sett vad du går för men att du inte riktigt har haft motivationen alla gånger. Till min stora förvåning så hade du nu i tvåan på gymnasiet jobbat på som bara den. Inte så konstigt när jag tänker efter. Som jag nämnde tidigare så har du ju alltid varit trög i starten.

Pappa och jag har aldrig fått höra något negativt om vare sig dej eller Lovisa någonsin i skolan. Det har varit en fröjd och vi har varje gång gått ifrån utvecklingssamtalen som stolta föräldrar. Men det som gjort mig mest stolt är nog när din klasslärare Ulrica i nian sa att hon ALDRIG hört dig säga något nedlåtande om någon, aldrig sett dej mobba någon eller aldrig varit dum på något sätt. Detta är för mig helt otroligt och det gjorde mig så stolt!!

Nu går du ut i livet Elias. Jag vet att det kommer att gå bra för dig bara du följer ditt hjärta och känner efter vad du vill. Jag kommer finnas där för dig även när du nu är vuxen och jag hoppas att du aldrig kommer sluta krama och pussa mig när vi ses, för hur stor och skäggig du än blir kommer du alltid att vara MIN pojke!

Om att vara innerlig

Läser i boken " Konsten att leva innerligt"

Att vara innerlig enligt Sören Kirkegaard är att försöka uppfatta allting precis som det är. Att med nyfiken ömsinthet och med allvar och förundran betrakta både sig själv och världen utan att döma. Inte tolka, inte förvanska, inte förutbestämma eller oroa sig, bara uppmärksamt registrera det som sker inom och utanför dig själv. Ta in det som händer och låt det beröra dig utan att förvånas över dina egna reaktioner. Värna dem istället, skydda dem, försök förstå dem.
Det är inte lätt till en början, vana som vi är vid att dela upp allt i gott och ont, att vara domare både över oss själva och andra. Men efter ett tag går det lättare och du ser saker du förut inte sett.
Den som lever innerligt kommer ständigt att förvånas och hela tiden upptäcka nya sidor hos sig själv. Somliga behagliga, andra mindre klädsamma.